Lindholmens borg

Vi tar dig tillbaka till 1395...

Lindholmens borg var då ett starkt danskt fäste. Bara Kärnan i Helsingborg var större. Det var en orolig tid. Hansan hade inställt handeln över Östersjön.

En förlikning var nödvändig 

Margareta I var då regent i Norge, Danmark och Sverige och hade under denna tid Lindholmens borg som sitt säte. Något måste göras. Man krävde förlikning och fredsförhandlingar inleddes. Man började i Falsterbo men fortsatte på Lindholmen. I förhandlingarna deltog förutom Margareta och Albrekt med sina följen ett stort antal biskopar, ärkebiskopar och andra statsmän från de nordiska länderna och Nordtyskland. Dessutom en stor mängd riddare med följen.

Fredtraktaten skrevs under

Upp mot 3 000 människor kan ha samlats i och kring Lindholmens borg under de 16 dagar som mötet varade. Fred slöts och fredstraktaten skrevs under just den 17 juni 1395. Freden leder fram mot Kalmarunionen två år senare - då de nordiska länderna blev en union.

Vad hände 1395?

Före detta kulturchef Knut Jönsson har sammanställt information om vad som hände vid Lindholmens borg i slutet av 1300-talet.

Borgens historia

Varför en borg just här?

Varför anlades en kunglig borg omkring år 1300 i Svedala-bygden? Var det som motvikt i en bygd med adelsgods, borgar och inte minst Börringe kloster? Var det en praktisk åtgärd för att visa kunglig makt och förvaltning eller passerade någon av dåtidens färdvägar förbi här? Ett är säkert, det fanns praktiska skäl att placera borgen på denna plats.

Läget vid Börringesjöns strand med borgkullen kringfluten av Segeå och våtmarker i övrigt, var förträffligt ur försvarssynpunkt vid denna tid. I borgens centrum fanns ett fyrkantigt kärntorn. Omkring detta har anläggningen efterhand utökats med murar och övriga byggnader, bl a ytterligare torn. I anläggningen fanns också en brunn, vars botten låg 2,5 meter djupare än vallgravens botten. Förbindelse fanns mellan vallgrav och brunn genom blyrör.

Vi skall i korthet följa borgens historia fram till de allra sista åren av 1300-talet. Då inträffade händelser här som måste betraktas som mycket viktiga i Nordens historia. De första årtiondena av 1300-talet var en orolig tid i Skåne med krig och härjningar. En fredstraktat slöts 1332 och Lindholmen framstår då som kronans näst främsta fäste i Skåne. Helsingborg var det främsta. Magnus Eriksson uppträder vid denna tid som Skånes kung.

I Danmark blev Valdemar, senare känd som Valdemar Atterdag, kung omkring 1340. Han gjorde även anspråk på Skåne, men avstod Skånelandskapen till Magnus 1343. Valdemar drog emellertid i härnad 1360 och besatte Skåne, Blekinge och södra Halland. Lindholmen belägrades och höll stånd längst av de skånska fästena, men föll slutligen. Borgen föll efter hotelser och en större summa pengar, berättas det. Skånelandskapen blev nu åter danska. Orostiderna fortsatte emellertid och Lindholmen fick utstå flera belägringar. Valdemar Atterdag dog 1375. Vid denna tid var Albrekt av Mecklenburg kung i Sverige och Håkan Magnusson kung i Norge.

Valdemar Atterdags dotter Margareta hade ungefär tio år tidigare gift sig med Håkan Magnusson i Norge. Deras femårige son Oluf utsågs till kung i Danmark efter Valdemar Atterdag. Håkan Magnusson avled några år senare och Oluf blev då kung också i Norge. Modern var Olufs förmyndare och det blev också hon som styrde länderna. Oluf dog strax efter att han nått myndig ålder för att bli kung. Margareta blev då regent "på riktigt" i Danmark och Norge. Hennes titel anges till "fullständig fru och rätt husbonde".

Vi närmar oss nu i tid den händelse som gjort Lindholmen mest känt. Den nordiska unionen som kom till stånd under de sista åren av 1300-talet, hade sin upptakt på Lindholmen. Albrekt av Mecklenburg hade en tid haft planer på att erövra Skåne. Margareta hade för sin del riktat sina blickar mot Sverige, efter det att svenska stormän kontaktat henne. De planerade uppror mot Albrekt och av detta skäl förhandlade man med Margareta för att få hennes stöd. En dansk här bröt 1389 in i Sverige. Albrekts här mötte den danska vid Falköping. Albrekts här blev i grunden slagen. Han själv och hans son Erik blev tagna till fånga. De fördes så småningom till Lindholmen, där de sedan satt fängslade under nästan 7 år.

Drottning Margareta regent i Sverige

Drottning Margareta, vi titulerar ju henne oftast så, blev nu regent också i Sverige. Skåne blev nu politiskt centrum i Norden och förhandlingar fördes också om fångarna på Lindholmen. Det berättas också om att Albrekt och hans son försökte fly i båt från Lindholmen utan att lyckas. Möjligen har den berättelsen tillkommit i efterhand. Margareta hade intresse att överta Stockholm, som fortfarande hölls av mecklenburgarna. Det politiska spelet drabbade också handeln på Östersjön med bl a ett omfattande sjöröveri.

Hansan inställde all handel på Skåne-marknaden. Förlikningsförhandling inledes slutligen under maj månad 1395 i Falsterbo. Krav framfördes på att Albrekt personligen skulle närvara vilket ledde till att mötet flyttades till Lindholmen. Här räckte inte byggnaderna till för alla, utan en del av delegaterna fick bo i tält utanför borgen. I förhandlingarna deltog, förutom Margareta och hennes representanter, Ärkebiskoparna Bland de närvarande fanns också ärkebiskoparna i Lund, Uppsala och Trondheim, biskoparna i Århus, Ribe, Odense och Vendsyssel, Strängnäs och Lindköping, Åbo, Oslo och Bergen. Borgmästarna i Lubeck och Danzig samt inte mindre än 115 "värdsliga" män varav 52 riddare. Till detta kom delegaternas följen.

Fred den 17 juni

Förhandlingarna på Lindholmen pågick i 16 dagar. Den 17 juni slöts fred och fredstraktaten skrevs under och utväxlades här. Ett exemplar av traktaten finns fortfarande bevarat och förvaras i Rigsarkivet i Köpenhamn. Vapenvila slöts mellan Margareta och Albrekt och mecklenburgarna. Fientligheterna skulle upphöra för tre år framåt till den 29 september1398. Sju hansestäder övertog förvaltningen under denna tid.

Margaretas krav för att frige Albrekt och hans son var att mecklenburgarna skulle överlämna Stockholm eller betala lösen på 60 000 lybska mark. Detta innebar att Margareta skulle överta Stockholm efter tre år. I september 1395 fördes fångarna från Lindholmen till Helsingborg där Margareta överlämnade fångarna till Hansans sändebud. Vid fredstidens utgång kunde Albrekt inte få fram 60 000 mark. Han hade då att välja mellan att avsäga sig sina anspråk på Sverige krona eller återvända till fångenskapen på Lindholmen. Det är idag svårt att tänka sig att man här i Svedalabygden, för 600 år sedan, bestämde hur Stockholms förvaltning skulle organiseras!

Unionsmötet i Kalmar

Han valde att avstå sina anspråk på Sverige. Detta skedde emellertid inte officiellt förrän 1405. Sonen Erik, som han delade fångenskapen med, hade avlidit några år tidigare. Albrekts inflytande över nordisk rikspolitik var över. Mötet på Lindholmen var det första stora möte där delegater från de tre nordiska länderna deltog tillsammans grupperade efter rang och inte efter nationalitet. Freden här blev grunden till unionsmötet i Kalmar två år senare.

Inför jubileumsdagarna 16-17-18 juni 1995 utkom "Lindholmen. Medeltida riksborg i Skåne" där ett 30-tal författare från bland annat Arkeologiska Institutionen vid Lunds Universitet, belyser Lindholmen ur olika synvinklar.

Vem var Margareta?

Dotter till Valdemar Atterdag Hon föddes 1353, dotter till Valdemar Atterdag som var kung av Danmark. Tioårig blev hon bortgift med kung Håkan av Norge som i sin tur var yngste son till Magnus Eriksson av Sverige och Norge. År 1370 föder hon sin ende son Oluf, som tragiskt dör vid 17 års ålder. När sonen och tronarvingen Oluf dör, utses Margareta till regent i alla tre länderna. Allt skulle vara så enkelt - om det inte hade varit för pesten och fattigdomen, stormännens makthunger, mecklenburgarnas krav på den svenska kronan, ländernas uppstyckning i hundratals småriken, hårda fogdar, hanseaternas handelsintressen, kaparna på Östersjön...

Att under sådana exceptionellt hårda förhållanden åstadkomma en mellanstatlig union verkar närmast mirakulöst. Men Margareta var både realpolitiker och visionär. Hennes främsta mål var detsamma som faderns, och svärfaderns: att stärka kungamakten och få slut på de eviga upproren. Unionen blev för henne ett redskap för att uppnå fred.