Ansvarsarter och unika arter

I Svedala förekommer många rödlistade arter. Rödlistan tas fram av Artdatabanken på Sveriges Lantbruksuniversitet i samarbete med forskare och specialister. Den tar upp vilka arter som är hotade eller riskerar att försvinna från Sverige. I de flesta fall är de skyddsvärda miljöerna och arterna i Svedala redan uppmärksammade på något sätt, genom direkt skydd eller via annan lagstiftning. 

Broschyr "Unik natur i Svedala"

Med broschyren "Unik natur i Svedala" är vår förhoppning att kunna väcka lite nyfikenhet, engagemang och att locka ut fler för att upptäcka några av kommunens mest ädla skatter. Broschyren är delvis finansierad med Naturvårdsverkets bidrag för lokala naturvårdsprojekt, LONA.

Broschyr "Unik natur i Svedala

Ansvarsarter

Här kan du läsa om Svedala kommuns ansvarsarter – arter som finns i vår närmiljö och som vi ska ta extra ansvar för:

• Ätlig groda
• Lökgroda
• Större grynsnäcka
• Svarttärna
• Alkonblåvinge
• Klockgentiana
• Naverlönn

Ätlig groda

Arten har fått sitt svenska namn på det delvis felaktiga antagandet att det är just den arten vars bakben man kan äta. I själva verket är alla arter i släktet Rana lika ätliga. Den ätliga grodan är en fertil korsning mellan gölgroda och sjögroda. De båda ursprungsarterna lever inte på samma ställe i Sverige. Gölgrodan finns bara i Uppland och sjögrodans närmaste lokal är på Bornholm.

I Skåne finns den främst i Svedala

Arterna hade dock en större utbredning förr, och det var då som den ätliga grodan uppstod. I Sverige har den ätliga grodan sitt starkaste fäste i sydvästra Skåne, med den huvudsakliga utbredningen inom Svedala kommun. I övrigt förekommer den endast i isolerade populationer i Östergötland och, efter inplantering, på Öland och i Göteborg. I sydvästra Skåne ökar arten i antal.

Fortplantning och överlevnad

Den ätliga grodan lever främst i våtmarksområden, sjöar och långsamt rinnande vattendrag. Under april/maj vaknar den ur dvalan och börjar förbereda sig för att leka. Själva fortplantningen sker från mitten av maj till början av juli. Då kväker grodorna, parar sig och lägger ägg. I september går den ätliga grodan i dvala. Det sker oftast på bottnen av sjöar och dammar, där vattnet är så kallt att de inte behöver andas, de kan nöja sig med att ta upp syre genom huden.

• Honan kan bli 11 cm lång medan hanen blir 9 cm som störst.
• Ätlig groda är en värmeälskande art som vill ha massor av sol och värme.

Lökgroda

Lökgrodan har fått sitt namn av det vitlöksdoftande sekret som huden utsöndrar vid fara. Lökgrodan har en begränsad utbredning i Sverige och förekommer endast i södra och sydvästra Skåne. I Svedala kommun finns två till tre dammar med lökgroda. Arten har minskat kraftigt i antal sedan mitten av 1970-talet men en viss återhämtning har skett de senaste åren tack vare aktiva åtgärder.

Mest aktiv på natten

På dagarna gräver lökgrodan ner sig och trivs därför bäst i områden med sandiga, lättgrävda jordar. Det är på nätterna som lökgrodan är mest aktiv. Under leken, på våren, söker den sig till dammar som håller vatten tillräckligt länge för att grodynglen ska hinna utvecklas. Lökgrodans yngel kan bli 13 cm långa och utvecklingen till färdiga grodor tar fyra månader. Lökgrodan kan bli 11 år gammal och är den enda svenska grodarten med lodrät pupill.

Lekvatten är viktiga

Det största hotet mot lökgrodan är att många lekvatten försvinner. Detta sker både i jordbrukslandskapet och i mer tätortsnära områden. Den ökade bebyggelsen har även medfört fler vägar och åtskilliga lökgrodor blir överkörda när de tvingas korsa vägar på väg mot lekvattnen under våren. Även utsättning av fisk och kräftor i dammar som hyser lökgrodor kan vara förödande. 800-4000 ägg kan en hona lägga under lekperioden som sträcker sig från början av april till mitten av maj.

• Arten påbörjar sin vintervila i oktober-november då den gräver ner sig 0,7-1,5 m.
• En hona kan lägga 800-4000 ägg under lekperioden som sträcker sig från början av april till mitten av maj.

Större grynsnäcka

Större grynsnäcka betraktas som en relikt från värmeperioden efter istiden då den var mer spridd i södra Sverige. Större grynsnäcka lever av mikrosvampar och trivs i blöta kärr samt på sjö- och flodstränder, ofta där det finns rikligt med olika högvuxna örter. I Sverige finns den endast i Svedala kommun. Större grynsnäcka har ett högervridet skal, mynningen är hjärtformig med flera tänder. Snäckan är äggformad och 2,2–2,7 mm hög.

Finns främst i Syd- och Mellaneuropa

Den har varit känd i Sverige sedan 1950- talet. Utbredningen i övrigt omfattar Sydeuropa samt Mellaneuropa. Den finns endast på ett fåtal lokaler i Danmark, Nordtyskland och Polen. Länge har endast en lokal varit känd från Sverige och Svedala kommun, Yddingesjöns södra strand, där snäckan lever i ett halvöppet alkärr. Sedan 2007 har eftersök på andra ställen gjorts, vilket resulterade i sex nya lokaler i Svedala kommun. Generellt behöver lokalerna röjas, förutom en som är i gott skick.

• Arten sprider sig ytterst långsamt, endast några få meter per år, vilket innebär att den är hänvisad till just den våtmark där den lever.
• Arten är bara känd från sju lokaler i Sverige  och samtliga ligger i Svedala.

Svarttärna

Arten är beroende av tillgången på bra boplatser och antalet häckande par kan variera från år till år. Ett år kan den häcka med många par för att nästa år ha flyttat hela kolonin till en annan plats flera mil bort. I Sverige finns cirka 200 häckande par, varav cirka 70 i Skåne. Svarttärnan häckar ganska regelbundet i Klosterviken vid Börringe, men även i Yddingesjön och i smådammar vid Holmeja. I Svedala häckar årligen 0-25 par.

Bygger bo på vattnet

Även om svarttärnan uppvisar en stabil population i landet sedan 1970 - talet är antalet häckningslokaler få.  Svarttärnan häckar i glesa småkolonier, i vegetationsrika sjöar eller större dammar. Paret bygger boet tillsammans på flytande växtmaterial, rotfilt, starrtuvor eller på tät flytbladsvegetation. Svarttärnan fångar alla slags insekter som lever nära vattenytan men även fiskyngel ingår i dieten. Den störtdyker inte som andra tärnor när den fångar sin föda utan snappar åt sig bytet från vattenytan likt en svala.

• Svarttärnan har under de senaste 100 åren minskat starkt i Sverige och i övriga Väst- och Centraleuropa.
• Under häckningstiden är kroppen i princip kolsvart, stjärtundersidan lysande vit och näbben mörk. Flykten är mjukt dansande, ofta nära vattenytan, där tärnan snappar insekter.

Alkonblåvinge och Klockengentiana

På knopparna av växten klockgentiana lägger den sällsynta fjärilen alkonblåvinge sina ägg. Äggen kläcks efter en vecka och efter ytterligare tre veckor spinner larven en tråd och hissar ner sig till marken. Har larven tur inträffar någon mycket märkligt. Alkonblåvingen har nämligen ett mycket komplicerat samspelet med myror.

Samspel med myror

Fjärilens larver utsöndrar doftämnen (feromoner) som får myror, av arten trädgårdsrödmyra, att plocka upp dem. Sedan förs de till myrboet, där de blir matade och vårdade som om de vore myrlarver! Myrboet får inte vara för långt ifrån klockgentianan, maximalt två meter, annars dör larven. I myrboet sker 99 % av fjärilslarvens tillväxt. Under försommaren förpuppas den i de övre kamrarna i myrkolonin och i slutet av juli/början av augusti kryper en färdigutvecklad alkonblåvinge ut från myrboet. När vingarna torkat sätter den genast igång med att söka efter en partner och en lämplig knopp av klockgentiana att lägga sina ägg på. I Skåne hotas idag alkonblåvinge främst av utdikning och av att marken inte betas längre, eller betas för hårt, vilket minskar klockgentianans utbredning.

• Förutom i Skåne finns alkonblåvinge även i Halland, Västergötland och Bohuslän.
• Klockgentiana förekommer sällsynt i sydvästra Sverige.
• Alkonblåvinge finns bara på två platser i Skåne varav den ena ligger i Svedala.

Naverlönn

Mellan Södra Lindholmen och Silversborg finns landets enda spontana förekomst av naverlönn. Som vild svensk växt upptäcktes den i Svedala socken 1749. Genom fynd i torv är det bevisat att den är ett ursprungligt inslag i den svenska floran.

Bara vilda naverlönnar i Svedala kommun

När den upptäcktes var hela platån vid Södra Lindholmen täckt av skog. Skogen är numera borta och större delen av platån är uppodlad. Men mellan Södra Lindholmen och Silversborg, på gränsvallen som endast är några meter bred, växer fortfarande 54 Naverlönnar. I flera omgångar, senast 1927, har träden sågats ned och sedan har nya skott skjutit upp. Av de som finns kvar är färre än 25 stycken fertila.

Ett litet träd

54 stycken vilda naverlönnar finns i Svedala kommun, som är den enda naturliga växtplatsen för arten i Sverige. Naverlönnen är ett litet träd, sällan högre än 15 meter, oftast bara en buske. Naverlönnen är även allmänt odlad och den finns förvildad på många platser i södra Sverige. I Danmark är naverlönn, som inhemsk vildväxande art, ganska vanlig på de sydliga öarna.

Akut hotad

Arten är idag klassad som akut hotad (CR) enlig artdatabankens rödlista. Det är angeläget att lokalen får ett varaktigt skydd och en ändamålsenlig skötsel, som bland annat bör innefatta skydd mot jordbruks-kemikalier och en viss röjning av undervegetationen så att självföryngring möjliggörs.

• 54 stycken vilda naverlönnar finns i Svedala kommun, som är den enda naturliga växtplatsen för arten i Sverige.

Unika arter

Utöver kommunens ansvarsarter finns fler arter och miljöer som är unika:

• Bantistel
• Gamla lövskogar
• Rikkärr
• Småvatten

Bantistel

Bantisteln har sin enda växtplats i landet vid en banvall strax väster om Bara i Svedala kommun. Växten etablerades när banvallen byggdes på 1890 - talet. Den gamla banvallen fungerar numera som cykelstig. En inventering av bantistelns utbredning gjordes 2005. Delar av växtplatsen är områdesskyddad som naturminne.

En ört

Bantistel är en flerårig ört som kan bli upp till en och en halv meter hög. Stjälken är enkel eller fågrenig och upptill är den ullhårig. Bladens ovansida är grön, medan undersidan är grågrön och krushårig. Den blommar från juli till september. Blomkorgarna sitter ensamma och har purpurröda blommor. Bantisteln känns igen på de hela bladen, de ensamma korgarna samt att stjälken saknar vingkanter.

Namnet canum, som ingår i artens vetenskapliga namn, kommer av latinets canus (grå) och syftar på de grå bladundersidorna. År 1890 etablerade sig arten i samband med att järnvägen mellan Malmö och Genarp byggdes. Bantistel är en flerårig ört som kan bli upp till en och en halv meter hög. Bantisteln blommar från juli till september. Bantistelgatan i Bara ligger inte långt från växtplatsen.

Gamla lövskogar

Gammal ädellövskog och gamla träd är en mycket artrik miljö. Artrikedomen beror inte bara på olika vegetationstyper och trädarter, utan även på trädens ålder. Miljöer med riktigt gamla träd och med en stor andel döda eller döende träd har ofta ett väldigt högt naturvärde. Många hotade arter är beroende av gamla träd t ex lavar, svampar, insekter och fåglar.

Bostad till hotade arter

Gammal ädellövskog är en undanträngd naturmiljö som fortfarande finns relativt rikt representerad i Svedala kommun. Flera skogsområden har pekats ut i kommunen där den biologiska mångfalden är stor och där många rödlistade arter har hittats.

Det största hotet

De största hoten mot ädellövskogen är avverkning av gamla träd, bortrensning av döda eller döende träd och ett alltför stort fokus på likåldriga bestånd. På längre sikt kan de mest värdefulla skogsmiljöerna hotas om inte fler träd tillåts att utvecklas till gammelträd.

Skånes största ek växte vid Börringesjön

En av Skånes största ekar var 8,20 m i diameter och växte vid Börringesjön. Den dog på 1990-talet. I Svedala kommun finns väldigt värdefulla skogsmiljöer i Torup, Stora Roslätt-Bökeberg, Börringe och Slätteröd. Av nu kända trädjättar i kommunen har en ek vid Torup den största omkretsen med 6,75 m, en bok vid Torup med 4,60 m och en alm vid Hyby med 6,12 m.

Rikkärr

Rikkärren är en exklusiv miljö som främst förknippas med förekomsten av olika orkidéer. Men rikkärrens biologiska mångfald är större än så, de utgör även en viktig miljö för många hotade och sällsynta växter, mossor, snäckor och insekter. I rikkärrsmiljö finns i Sverige minst 160 rödlistade arter varav 74 klassas som hotade. Dessa arters fortsatta existens är helt beroende av att rikkärrsmiljön bevaras.

Flera rikkärr i kommunen

I Svedala kommun finns det cirka tio rikkärrsområden i varierande storlek. Den sammanlagda ytan är 7-8 hektar. Idag är igenväxning det absolut största hotet mot rikkärren. Aktiva åtgärder såsom bete och/eller slåtter samt röjning är viktiga åtgärder för att bevara våra vackra rikkärr.

74 av arterna som förekommer i rikkärr i Sverige är hotade och riskerar att försvinna. I Svedala kommun finns det största rikkärret vid Hunneröd. Andra värdefulla rikkärr finns vid Börringesjöns östra spets, öster om Lyngsjön och öster om Klosterviken. Vill man njuta av orkidéernas blomning är slutet av maj fram till midsommar bästa tid för ett besök.

Småvatten

Svedala har ett mycket stort antal småvatten. Backlandskapets kuperade karaktär har gett naturligt skapade vattenmiljöer i svackorna. Det är en unik naturtyp, som är en bristvara inom de flesta andra kommuner.

591 småvatten i kommunen

591 småvatten finns i Svedala kommun. Ett småvatten är ett vatten som är mindre än 1 hektar. Småvatten med höga naturvärden finns exempelvis i Hyby backar, vid Dammshög och Bökeberg. Många småvatten är negativt påverkade. Det kan vara bebyggelse, näringsämnen och bekämpningsmedel från jordbruket, men även utsättning av kräftor och fisk kan få negativa följder.

Gynnsamma livsmiljöer

Många av kommunens småvatten är livsmiljöer för ett stort antal djur- och växtarter. Speciellt värdefulla är de småvatten vilka kan betraktas som tämligen opåverkade. Sådana vatten återfinner man ofta i betesmarker. I dessa vattenmiljöer är det störst chans att hitta ovanliga eller rödlistade arter bland kärlväxter, fåglar, groddjur, insekter och snäckor. Bland groddjuren, som är beroende av vatten för sin fortplantning, finns flera skyddsvärda arter. Den ätliga grodan noteras till exempel i många av kommunens småvatten. Lövgrodan kan hittas i klara och rena dammar i östra delen av kommunen. Av häckande fåglar är änder och doppingar mest typiska.